Vi kan inte gå runt den…

Berg är beständigt. Vi använder dem som riktmärken och kan känna igen dem på långt håll, just för att de inte förändras. Eller förändras väldigt långsamt.

Vind, regn och is är de största bergsnötarna, som genom årtusendena slipar ned höga kantiga berg till mjuka profiler, böljande genom landskapet. Har de fått jobba länge har bergen helt nötts ned av tidens bundsförvanter och kvar finns ett slättlandskap – peneplan kallar geologerna det.  Sverige har en gammal berggrund. Därför är våra berg mjuka i formen, och därför har vi områden där de höga topparna lyser med sin frånvaro. Berggrunden finns såklart kvar, men nu formar den en flackare utsikt än i bergens ungdom.

Vägar och hus har i alla tider helst byggts runt, vid sidan av eller uppe på berg då de är svåra att flytta på. Även med dagens möjligheter att spränga så funderar vi flera varv innan vi väljer den lösningen. Som Mora Träsk sjunger i sin populära sång tigerjakt ”vi kan inte gå runt den, vi kan inte gå över den, vi måste gå igenom den”. Ungefär så utvärderas om en sprängning  ens behöver genomföras. Inte bara för att det gör en varaktig förändring av landskapet. Det utlöser också en kedja av åtgärder som kräver en del resurser. Omgivningen ska säkras, hus i närheten besiktas och vibrationsmätare sättas upp, berget friläggas, mätas in och borrhål upprättas. Och sedan kommer sprängteknikerna. De där magikerna som kan bemästra bang och bom. Lugnt värderar de mängdbehov, placerar ut sina laddningar, säkrar området.

Och trycker på knappen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s